Jag propsade raskt på ett lite mer okänt bär som bara växer i landets norra trakter: åkerbäret! Fantastiskt gott, särskilt tillagat i t ex sylt! Dessutom starka barndomsminnen från stugan i Norrbotten när åkerbären snokades fram (för de var inte lätta att hitta!) och nogsamt rensades på bricka. Teamwork av morfar, mormor och mamma! Själv åt jag nog mest...
Extra glad blev jag igår när tidningen Allt om Mat väntade i brevlådan. En hel sida ägnades åt att dyrka åkerbäret, för visst var det åkerbäret som Linné syftade på i citatet ovan!
(avfotograferat utsnitt ur Allt om Mat)
- Posted using BlogPress from my iPhone 4 -
4 kommentarer:
Spännande, åkerbär har jag aldrig provat. Det måste bli ändring på det.
Hälsar fröken Dill
Ja minsann. Åkerbär är en raritet. De vildväxande har en arom som är unik. Tyvärr har åkrar och diken försvunnit där jag plockade dem när jag var barn. Den odlingsbara varianten, (hybriden allåkerbär) smakar bra också. De planterade jag i trädgården och de gav bra skörd. Men efter några år hade de övermannats av ogräs.
Åh, har inte ätit åkerbär på drygt 20 år! Men minns fortfarande att det smakade sååå gott!
Fröken Dill: ja, testa! Kan vara lite svårt att få tag på tyvärr... eller dyrt i alla fall!
Karin W: Visst har det blivit svårare att hitta de små raringarna? Har inte hittat något alls vid de senaste besöken i Norrbotten tyvärr.
Frostrosor: som sagt, det är det absolut godaste bäret tycker jag!
Skicka en kommentar